"Hemma" i Rangiora och klockan är 22 den 30:e december. Det där med datum är knasigt men jag hade precis vant mig vid tidskillnaden så kom nästa grej. I min flygdagbok skall man skriva tider i UTC, vilket innebar att flygningen jag nyss gjorde gick över tolvslaget natten mellan den 28:e och 29:e december. Jag lovar att det var fullt dagsljus (jag har inte mörkerbevis)!
Ok, Milford sound (kolla förra bloggen). Väl på marken så visade Julianne oss runt i nationalparken lite. Det var en fantastisk utsikt även på marken och man såg hela fjorden och ett stort vattenfall precis bredvid där turistbåtarna var. Sen fanns det massor med hungriga sandflugor som fick sig ett skrovmål på oss. Jag kände ingenting eftersom jag fortfarande var i nån slags trans.
Ok. Start ut mot fjorden, bana 29. Sally smattrar med kameran och vi stiger längs med ena bergsväggen till 3000' innan vi svänger tillbaka mot öster. den här gången väljer instruktören en annan dal för mig att styra. Sagt och gjort stiger vi vidare i en dalgång som taget ur en äventyrsfilm, eller en sci-fi. Vi åker vidare förbi en flygplats, öh en liten gräsmatta som man använde förr för att flyga in förnödenheter till, men nu är deet bara helikoptrar som verkar där...fältet påminde lite om de kortaste Oallyfält jag varit på, dock med kryddan av väldigt höga berg runt om.
Vilken utsikt man får. Man ser hela vägen ner till "marknivå" från bergstoppen, snö som ligger här och där, rester från ras, spår från laviner glaciärsjöar, vattenfall. Coolt. Vi flög över det högsta vattenfallet (ungefär 600m fallhöjd) på södra halvklotet. Ovanför låg som en skål med smältvatten från snön och ovanför den låg ytterliggare en skål med vatten endast förbundet med ett vattenfall till. På tvåtusen meters höjd. Coolt.
Julianne visade mig hur man ska bete sig i fjällterräng när man flyger, vilka synvillor man kan uppleva, hur man ser om man är över en bergsrygg, hur man flyger i dalgångar, hur man passerar bergsryggar, mm. Just det där med synvilla fick jag uppleva. Tre bergsryggar syntes för mig smälta ihop, och inte förrän man svängde lite såg man hur det verkligen såg ut.
Sista bergsryggen innan man kom fram till Queenstown passerades rätt lågt om jag får säga det själv, tillsammans med två toppar på var sin sida av vingen. Han ville väl impa. eller ska jag säga "hon"? För min instruktör var en transvestit. Tror jag. Han hade smink, långa naglar, långt hår och hette "Julianne". Utöver detta så var han/hon som vilken annan flygsnubbe som helst. Snackade skit, skojade och levde om. Mycken "första" har det blivit denna dag. Gammal Cessna, flyga i berg, landa i en fjord, flyga i NZ , mm. OCH flyga med en Kiwitransvestitinstruktör som hetter Julian(nne).
När vi närmar oss NZQN så var det mer som ett vanligt fält och att man passerade Deer Park heights så var man inne i varvet och tänkte inte så mycket på den andra bergsmassiven som låg en flygminut bort.
Wow vilken resa. Jag tror int jag kan beskriva hur coolt jag tyckte det var, och vad glad jag är att Sally uppskattade det hela också! Jag lovar att sätta upp bilder här. Ska bli lite sömn först. Ok, vad gjorde vi resten av den dagen och idag? Vi åkte upp på en kulle (kallas "fjäll" i Sverige tror jag och "Overkligt högt" på danska) i en gondollift. På vägen upp så passerade man bergshopparbungy. Nån tjej kastade ut sig under tiden man passerade 50 ifrån. Kul för henne tänker jag :) Väl uppe så åkte vi "Luge", en lådbil i bana nerför en backe. Kul det med, men jag var lite mätt på upplevelser så jag tog bara en tur och satte mig i gräset och tog något kallt att dricka. Ja just det, på väg upp till Luge fick man åka hederlig gammal sittlift, svårt kanske för de om inte åkt bräda att gå på och av.
En glass senare åkte vi ner och ytterliggare en hoppare skrämde oss (mest Sally denna gång) med att skrika ordentligt innan gummibandet stannade fallet. Sally trodde nog han inte var fastspänd...
Idag lämnade vi Queenstown efter lite shopping/fika norrut mot Rangiora. Fast vi hade en hållplats idag och det var "Edoras". Ni vet den där byn i Sagan om Ringen där hästfolket bodde. Dalgången var en väldigt blåsig plats men man kände igen kullen direkt, trots att ingen by är kvar där. Kul att se.
Sen har vi sett idag massor med får, berg och vattendrag. Ett berg var Mount Cook, 3700m, NZ högsta. Vi fick lite bilder framför en sjö av blågrönt smältvatten med Mount Cook i bakgrunden. Kan bli bra.
Dags för kudden vänner!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar